image
För några år sedan läste jag Linda Olssons roman Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Den boken är fortfarande en av de bästa böcker jag  någonsin läst. En innerlig och varm bok om vänskap mellan två kvinnor från olika generationer. Jag hade därför en del förväntningar på hennes En syster i mitt hus.

De båda systrarna Maria och Emma har inte setts sedan begravningen av deras mamma för två år sedan. Nu kommer Emma på besök till Maria i hennes hus i
Spanien. Till en början känns deras samvaro ansträngd och obekväm. Maria som lever ensam upplever att Emma stör och inkräktar på hennes liv.

En syster i mitt hus handlar om två systrar som när de träffas för första gången på många år tvingas möta sitt förflutna.

Tyvärr blir jag besviken. Jag får ingen känsla för de båda systrarna, tycker att deras gemensamma historia känns ointressant. Det griper inte tag. Självklart kan Olsson skriva, det vet jag sedan tidigare, men den här storyn går inte att jämföra med hennes Nu vill jag sjunga dig milda sånger. 

Jag lyssnade på En syster i mitt hus som ljudbok och den kvinnan som läste boken lät som om hon var i 50+ åldern. Därför tänkte jag hela tiden på de båda systrarna som 50+ och det vore inte så tokigt för berättelse om de vore i den åldern. Nu var de båda systrarna  40+ och det passade inte tycker jag.

Nä Olsson får göra om, för hon kan hon ju skriva.